“Skillnaden i syn kan inte tillskrivas enbart geografiskt läge och industrialiseringsnivå. Hur kommer det sig att svenskar i gemen känner närmare släktskap med människor från Ungern och Tjeckien/Slovakien än med exempelvis bulgarer? Jag tror att svaret står att finna i vår historieskrivning. Vår begränsade värld. Den värld som det förmedlas kunskaper om på historielektioner i skolan. I den ingår hela det mellaneuropeiska spektrumet. Vi har läst om kejsardömen som Österrike-Ungern. Vi har läst om franska revolutionen. Vi känner till diskussioner kring antikens Rom och Aten. Inte särskilt många svenskar har någon uppfattning om vad som hänt i historien i Bulgarien och Rumänien. Med detta menar jag att vi är inprogrammerade på vissa geografiska områden. Andra har uteslutits. De har hamnat utanför det som jag, lite gammaldags kanhända, kan kalla vår egen kultursfär. Och det som ligger utanför i de flesta avseenden. Inte bara så att de som resmål lockar mindre, utan också en viss misstro mot produkter och ibland också mot människor som kommer därifrån. Vi saknar på något sätt en mall efter vilken vi skulle kunna identifiera oss med de människor vars omständigheter vi känner sämre till.”