“Varför läser du? Jag läser för att känna igen mig.”

“Behöver man vara rädd för den man har älskat? För jag älskade henne. Jag älskade henne verkligen. Det är sant. Men jag är ju inte rädd. Jag bara saknar henne. Först gjorde jag det inte. Ty inte saknar man det som inte finns. Nu vet jag att hon finns. Hon finns ini mig. Därför att hon älskade mig, finns hon ini mig. Därför skall jag låta henne stanna.”

“Jag har saknat dig, min ängel. Det gick inte en enda dag utan att jag saknade dig i mitt liv. Det plågade mig så mycket att jag började tro att Hank hade brutit löftet och dödat dig. Jag såg ditt spöke överallt. Jag kunde inte glömma dig, och jag ville inte. Du hemsökte mig, men det var bättre än att förlora dig helt.”

“Jag har svårare att finna sanningar om mig själv än om det som finns utanför mig. Egen mark skälver starkast under fötterna. Och jag vet inte vad den spyr ut sig en vacker dag. Ännu svårare är det för mig att få sanningen om mig själv och den yttre sanningen att harmoniera, eftersom måtten på dem är så olika. Som att samtidigt synas i bägge ändarna på en kikare!”

“Patchs blick gled långsamt över mig och blev kolsvart. "Det blir inte lätt för mig att skicka iväg dig med Scott i den där klänningen. Bara så du vet - om klänningen inte sitter ordentligt på plats när du kommer hem tänker jag leta upp Scott, och då blir det inte vackert.”

“Egentligen skulle jag ha satts i fängelse för de våldtäkter jag begick [under kriget]. Men nej då, jag kom på dårhuset för att jag skrev om dem.”