“Jag har saknat dig, min ängel. Det gick inte en enda dag utan att jag saknade dig i mitt liv. Det plågade mig så mycket att jag började tro att Hank hade brutit löftet och dödat dig. Jag såg ditt spöke överallt. Jag kunde inte glömma dig, och jag ville inte. Du hemsökte mig, men det var bättre än att förlora dig helt.”

“Liv, jag förstår dig inte. Men jag säger inte att det är ditt fel. Jag håller det mera troligt jag är en vanartig son än att du är en ovärdig mor.”

“Om jag inte kände det jag känner när jag ser dig skulle du vara någon annan. Det vore hemskt. Om jag inte mindes att jag älskar dig, menar jag. (190)”

“Jag är inte fullkomlig. Jag tycker bättre om snö och is än om kärleken. Jag har lättare för att intressera mig för matematiken än för att tycka om mina medmänniskor. Men jag har en förankring till något i tillvaron som står fast. Sedan kan man kalla det vad man vill. Jag står på ett fundament, och längre ner än dit kan jag inte falla. Det är mycket möjligt att jag inte har lyckats ordna mitt eget liv alltför smart. Men jag har alltid – med minst ett finger åt gången – tag i Det absoluta rummet. Därför finns det en gräs för hur långt världen kan vrida sig ur led, hur mycket som kan hinna gå snett innan jag upptäcker det. Jag vet nu, utan skuggan av tvivel, att något är sjukt.”

“Första gången jag såg dig, vid Guvernören, hade jag inte varit och sett på fåglarna vid gränsen på många år. Men det var dem du påminde mig om. Du hoppade upp och du skrek något, och ditt hår höll på att lossna ur hästsvansen, och du var så snabb..." Han skakar på huvudet. "Som en blixt, och sedan var du borta. Precis som en fågel.”

“Patchs blick gled långsamt över mig och blev kolsvart. "Det blir inte lätt för mig att skicka iväg dig med Scott i den där klänningen. Bara så du vet - om klänningen inte sitter ordentligt på plats när du kommer hem tänker jag leta upp Scott, och då blir det inte vackert.”