“Hälften till västra flygeln, hälften till östra flygeln! Ni andra följer med mig!”

“Försök till räddning genom tankeflyktoch överglidningar från dröm till drömblev ofta vår metod.Med ena benet dränkt i känslosvalldet andra med sitt stöd i känslodödvi ofta stod.Jag frågade mig själv men glömde svara.Jag drömde mig ett liv men glömde vara.Jag reste alltet rumt men glömde fara -ty jag satt fånge här i Aniara.”

“När hon kom ut från duschen, påklädd och med blött hår,tittade hon på mig med den där hoppfulla blicken, och jag tittade tillbaka som om jag inte kände igen henne.Helt tom. Jag såg hur hennes blick slocknade. Jag såg hur hennes kärlek till mig dog.Jag hade dödat den.”

“Kärlek kan man inte samla i lador. Finns det en del av Jesus i vartenda massfabricerat krucifix?Alla offer som vi inte själva mördar eller spärrar in är inbillade offer.Och F. sa: Jag bär mitt hjärta som en krona. Så försvann de, de spetälskevita metoperna och trygliferna och alla de andra snirkliga namnen som står för renhet; bleka tempel och förfallna altaren försvann under den scharlakansröda glasyren.Det ursprungligaste i en människas natur är ofta det som är det mest desperata. Således påtvingas världen nya system av människor som helt enkelt inte står ut med att leva med det som är. Det enda som betyder något för en skapare är att hans system är unikt.Mitt hat till smärtan är nåt så extra kolossalt fantastisk, mycket viktigare än ditt hat till smärtan, men min kropp är så mycket mera central, jag är smärtans Moskva, du är bara en väderstation på landet.Var med mig, religiösa amuletter av alla slag, ni smo hänger i silverkedjor, ni som sitter fastmålade på underkläder med en säkerhetsnål, ni som gömmer er i svart brösthår, ni som löper som spårvagnshjul i springan mellan gamla lyckliga kvinnors bröst, ni som av misstag pressas in i skinnet när någon älskar, ni som fingras som mynt och på vilka man letar efter silverstäplar, ni som har kommit bort bland kläderna för kelande femtonåringar, ni som stoppas i mun medan man tänker, ni mycket dyrbara som bara spinkiga små flickebarn för lov att bära, ni som hänger i skärpkammare tillsammans med uppknutna slipsar, ni som blir kyssta för att bringa tur, ni som rycks från halsen i vredesmod, ni som är pressade, ni som är graverade, ni som blir lagda på spårvägsspår för att få en ny och lustig form, ni som sitter fast i innerklädseln i taxitak...Vi ljuger alla dröm efter dröm i varandras armar. Morgon efter morgon finner vintern mig ensam bland slitna löv med fruset snor och frusna tårar i ögonbrynnen.”

“Nu vänder jag mig nedåt, till fåglarna i underjorden –Så kanske. Om det inte lät så dramatiskt. Och vackert”

“Ich hatte nicht den Verstand verloren! Mein Hirn wurde nicht in zwei Hälften gerissen. Ich würde mein weiteres Leben nicht in einer Zelle mit sehr weichen Wänden verbringen müssen. Das war soweit erfreulich.”