“Att aldrig låta framgången dölja sin tomhet, insatsen sin intighet, arbetslivet sin ödslighet, och så att bevara sporren att nå vidare – den smärta i själen som driver oss själva. Se dig inte om. Och dröm ej om framtiden: den skall ej återskänka dig det förgångna eller tillfredsställa andra lyckodrömmar. Din plikt och din belöning – ditt öde – är HÄR och NU.”

“Myten är som barndomen, för barndomen är en myt. Den är som Atlantis, den sjunkna staden. Vi vet inget om den och varje minne är en dom över den. Vi har varit där, men vi är evigt förlorade i de vuxnas visshet och vet inget om det ursprungliga. Vi känner inte det gåtfulla folket, trots att vi själva kommer från det och själva har varit detta folk.”

“Du är energi och energi kan inte skapas eller förstöras. Energi ändrar bara form. Och det betyder Du! Den sanna essensen av det som är Du, den rena energin som är Du, har alltid funnits och kommer alltid att finnas. Du kan inte sluta med att vara [...] Du är evig energi.”

“Föräldrakärlek är den enda kärleken där det slutliga målet måste vara skillsmässa. En mor som sätter värde på sonens strävan efter oberoende och uppmuntrar honom att skiljas från henne när han behöver det ger honom mycket viktiga verktyg för att handskas med livet. När modern är villig att låta sonen etablera sin egen identitet genom att låta honom ta risker på egen hand och låta honom göra sina egna misstag, och ändå finns till hands om han skulle behöva henne, bidrar hon till att skapa en människa som har förtroende för sig själv och sin förmåga.Den förkvävande modern hindrar och begränsar i stället sonens utveckling genom att styra honom för mycket och få honom att känna sig oduglig och hjälplös.”

“Jag har svårare att finna sanningar om mig själv än om det som finns utanför mig. Egen mark skälver starkast under fötterna. Och jag vet inte vad den spyr ut sig en vacker dag. Ännu svårare är det för mig att få sanningen om mig själv och den yttre sanningen att harmoniera, eftersom måtten på dem är så olika. Som att samtidigt synas i bägge ändarna på en kikare!”

“Han säger: "Låt mig få visa dig."Och sedan kysser vi varandra. Eller jag tror åtminstone att vi kysser varandra - jag har bara sett det göras ett par gånger, snabba pickanden med stängda munnar, på bröllop eller vid högtidliga tilldragelser. Men det här liknar ingenting jag någonsin har sett eller föreställt mig eller ens drömt. Det här är som musik eller dans, fast bättre än båda. Hans mun är aningen öppen så jag öppnar min också. Hans läppar är mjuka, samma mjuka tryck som den tyst envisa rösten i mitt huvud som upprepar ordet ja.Värmen bara växer inom mig, vågor av ljus välver sig och bryts och får mig att känna mig som om jag sväver. Han trär fingrarna genom mitt hår, kupar handen om nacke och bakhuvud, rör den fjäderlätt över axlarna, och utan att tänka eller vilja det hittar mina händer till hans bröst, rör sig över hudens hetta, skulderbladens ben som liknar vingspetsar, käkens krökning, nätt och jämnt täckt av skäggstubb - allt så underligt och obekant, och överdådigt ljuvligt nytt. Mitt hjärta trummar så hårt att det värker i bröstet, men det är den goda sortens smärta, som känslan man får den första riktiga höstdagen när luften är frisk och klar och löven krullar sig i kanterna och vinden doftar svagt av rök - som slutet och början av något på en och samma gång. Jag kan svära på att jag känner hans hjärta dunka ett svar under min hand, ett omedelbart eko av mitt eget hjärta, som om våra kroppar talade med varandra.”