“Det fattades bara, det fattades bara att jag skulle gå genom livet utan att nånsin ha varit din.”

“Ni ger oss skärvor av liv istället för livet. Jag vill inte bara smaka på allt utan att någonsin få njuta av en hel måltid.”

“Är du säker på att du blir lycklig av att vara som alla andra?" En tyst viskning; hans andedräkt mot mitt öra och min hals, hans mun som nuddar min hud. Och då tänker jag att jag kanske redan är död. Kanske bet hunden mig och jag blev slagen i huvudet och allt det här är bara en dröm - resten av världen har försvunnit. Bara han. Bara jag. Bara vi.”

“Jag har saknat dig, min ängel. Det gick inte en enda dag utan att jag saknade dig i mitt liv. Det plågade mig så mycket att jag började tro att Hank hade brutit löftet och dödat dig. Jag såg ditt spöke överallt. Jag kunde inte glömma dig, och jag ville inte. Du hemsökte mig, men det var bättre än att förlora dig helt.”

“Idag samlar vi skor och bilar, igår flintyxor. Utan tvivel har arkeologer funnit betydligt fler flintyxor än vad människan rimligtvis behövde. Jag tror att flintyxorna handlar om en längtan, kanske en rädsla. Om jag bara har tillräckligt många flintyxor, eller skor, eller ett nyrenoverat kök så kan inget ont hända. Det är den där dödsångesten igen. Den otäcka insikten att allt, allt, allt är förgängligt. Jag kommer att dö, men mina flintyxor kommer att finnas kvar. (Och de fanns ju kvar, eller hur? Men vad hjälper det?)”

“Behöver man vara rädd för den man har älskat? För jag älskade henne. Jag älskade henne verkligen. Det är sant. Men jag är ju inte rädd. Jag bara saknar henne. Först gjorde jag det inte. Ty inte saknar man det som inte finns. Nu vet jag att hon finns. Hon finns ini mig. Därför att hon älskade mig, finns hon ini mig. Därför skall jag låta henne stanna.”