“Hans axlar skakade. Han grät. Det kändes som om hjärtat skulle brista i mig när jag hörde honom vädja så där, när jag såg honom så blottad och sårbar.”

“Jag tar hans ansikte mellan händerna, ställer mig på tå och kysser honom. Hans läppar är 2 kuddar, så mjuka, så sköna. "Jag älskar dig." Han ser mig i ögonen och ser på min mun och hans röst är en hes viskning. "Gör du?" "Absolut".”

“När hon kom ut från duschen, påklädd och med blött hår,tittade hon på mig med den där hoppfulla blicken, och jag tittade tillbaka som om jag inte kände igen henne.Helt tom. Jag såg hur hennes blick slocknade. Jag såg hur hennes kärlek till mig dog.Jag hade dödat den.”

“Föräldrakärlek är den enda kärleken där det slutliga målet måste vara skillsmässa. En mor som sätter värde på sonens strävan efter oberoende och uppmuntrar honom att skiljas från henne när han behöver det ger honom mycket viktiga verktyg för att handskas med livet. När modern är villig att låta sonen etablera sin egen identitet genom att låta honom ta risker på egen hand och låta honom göra sina egna misstag, och ändå finns till hands om han skulle behöva henne, bidrar hon till att skapa en människa som har förtroende för sig själv och sin förmåga.Den förkvävande modern hindrar och begränsar i stället sonens utveckling genom att styra honom för mycket och få honom att känna sig oduglig och hjälplös.”

“Så han kommer aldrig att få veta hur mycket jag älskar honom - inte för att han är vacker, Nelly, utan för att han är mera jag än jag själv är. Vad våra själar än är gjorda av så är de av samma slag, och Lintons själ liknar dem lika lite som en månstråle liknar blixten och frosten liknar elden.”

“En händelse utmärker sig. En gång när vi var ute tillsammans hade Marit på sig en ullig rosa tröja som fällde som en collie om våren. Jag måste ha hållit henne tätt intill mig när vi sa godnatt, för nästa morgon upptäckte jag att tröjan hade luddat av sig på min jacka som nästan var alldeles skär. Under den halvtimme som det tog mig att få bort luddet vällde det upp en överväldigande känsla av ömhet inom mig, den sortens ömhet som uppslukar en helt och hållet och gör kroppen svag. Om jag fick veta att jag bara kunde spara en enda minnesbild ur livet och att alla de andra måste försvinna, skulle jag välja denna, inte så mycket av romantiskt nostalgiska skäl utan för att händelsen markerade ett betydelsefullt ögonblick i livet. Den pekade framåt mot vårt giftermål, mot de två barn vi skulle få tillsammans, det hem vi skapade och den glädje och sorg vi skulle dela.Jag tänker mig far sitta på sängkanten eller på en stol i ett litet rum med jackan i knäet. När han tar de som troligen var angoraludd mellan tummen och pekfingret och kastar det i en papperskorg eller samlar ihop det till en boll att slänga senare, förstår han att han är förälskad. Det händer inte medan han tittar på den unga kvinnan eller kysser henne, inte ens när han senare den kvällen ligger i sängen och tänker på henne. Det händer följande morgon, när han upptäcker att hennes tröja har blandat sig med hans jacka. Tillsammans blir plaggen drivkraften i en metafor som jag anar att far bara upplevde subliminalt. Dolt bakom den "nästan skära" jackan finns löftet om två passionerade kroppar, den ena inuti den andra. Som gammal minns han intensiteten i sina känslor och förstår att saker och ting tog en ny vändning i det ögonblicket. Jag tror att det fanns mycket som far ångrade, mer eller mindre med rätta, men inte den halvtimme som han tillbringade med en luddig jacka ensam i sitt rum i Oslo. (180-181)”