“De har ljugit om allt - om stängslet, om de ogiltigas existens och dessutom om en miljon andra saker. De har sagt att razziorna görs för vår egen säkerhets skull. De har sagt att kontrollanternas enda intresse är att bevara lugn och ordning. De har sagt att kärlek är en sjukdom. De har sagt att man dör av den till slut. För allra första gången inser jag att också det måste vara en lögn.”

“Det har alltid förvånat mig att de dramatiska höjdpunkterna i ens liv så ofta blir förstörda av vardagliga, närmast nedvärderande anmärkningar. Även om dessa inte ledas av illvilja kan man inte komma ifrån att de präglas av stor tanklöshet. Min åsikt är att man alltid bör göra det mesta av en hemsk situation. Dels med tanke på den lokalfärg jag tidigare talat om, dels därför att skräcken på något sätt blir förminskad om man förstorar det skräckinjagande. Dessutom är det roligt att göra intryck. Dessa tankar kan naturligtvis inte fattas av en Joxare. Men förståndets gåvor är ojämnt fördelade och vem är jag att jag skulle betvivla till och med en Joxares dunkla bestämmelse.”

“Jag har svårare att finna sanningar om mig själv än om det som finns utanför mig. Egen mark skälver starkast under fötterna. Och jag vet inte vad den spyr ut sig en vacker dag. Ännu svårare är det för mig att få sanningen om mig själv och den yttre sanningen att harmoniera, eftersom måtten på dem är så olika. Som att samtidigt synas i bägge ändarna på en kikare!”

“... det är bra för en människa att meditera över de drömmar hon haft. Då framstår den passiva tron på vetenskapen som en verklighetsflykt lika mycket som mysticismen. Därför är arbete och handling nödvändiga. Men de måste vara grundade på tro. Frågan är hur vi kan skaffa oss en tro värdig livet. ...'Jag tror på livet och människorna', hade Ahmed sagt. 'Jag anser det vara min plikt att stödja deras ideal, så länge de är riktiga, för passivitet i det fallet innebär feghet och flykt. Jag anser det också vara min plikt att motarbeta deras ideal, om jag tror att de är felaktiga, för passivitet då innebär förräderi.' Man kunde fråga sig: vad är riktigt och vad är felaktigt? Men kanske tvivlet var ett slags verklighetsflykt liksom mysticismen och den passiva tron på vetenskapen. Likväl: kunde man på samma gång vara en idealisk lärare, en idealisk äkta man och en ständig revoltör?”

“Idag samlar vi skor och bilar, igår flintyxor. Utan tvivel har arkeologer funnit betydligt fler flintyxor än vad människan rimligtvis behövde. Jag tror att flintyxorna handlar om en längtan, kanske en rädsla. Om jag bara har tillräckligt många flintyxor, eller skor, eller ett nyrenoverat kök så kan inget ont hända. Det är den där dödsångesten igen. Den otäcka insikten att allt, allt, allt är förgängligt. Jag kommer att dö, men mina flintyxor kommer att finnas kvar. (Och de fanns ju kvar, eller hur? Men vad hjälper det?)”

“Jag är inte fullkomlig. Jag tycker bättre om snö och is än om kärleken. Jag har lättare för att intressera mig för matematiken än för att tycka om mina medmänniskor. Men jag har en förankring till något i tillvaron som står fast. Sedan kan man kalla det vad man vill. Jag står på ett fundament, och längre ner än dit kan jag inte falla. Det är mycket möjligt att jag inte har lyckats ordna mitt eget liv alltför smart. Men jag har alltid – med minst ett finger åt gången – tag i Det absoluta rummet. Därför finns det en gräs för hur långt världen kan vrida sig ur led, hur mycket som kan hinna gå snett innan jag upptäcker det. Jag vet nu, utan skuggan av tvivel, att något är sjukt.”