“Hon hade lärt sig älska kärleken med all dess plåga, dess tårar, dess längtan .- Bättre sorgsen med den än glad utan den, sade hon.”

“När hon kom ut från duschen, påklädd och med blött hår,tittade hon på mig med den där hoppfulla blicken, och jag tittade tillbaka som om jag inte kände igen henne.Helt tom. Jag såg hur hennes blick slocknade. Jag såg hur hennes kärlek till mig dog.Jag hade dödat den.”

“Men en dag, en fruktansvärd och lycklig dag, skulle hon inte behöva orka mer, då skulle Olof också kunna klara sig. Då skulle hon ha rätt att vara trött, ha rätt att dö. Den dagen. Måtte den komma snart, måtte den aldrig komma.”

“Det finns en sak som förvånar mig mer än den dumhet med vilken de flesta människor framlever sina liv: det är den intelligens som finns i denna dumhet.”

“Här stod den stilla, tiden. Det är med förändringar man mäter tidens gång, jag har ingenting att mäta den med.”

“Hon tog till sig en liten del av det som fanns där, bäcken bakom vårt hus, skogarna med sina stenar och sin mossa och buskvegetation, och blodroten, blåklockorna och violerna som spirade i den våta jorden varje vår. Allt detta blev henne förtroget, men fälten med sina ändlösa rader som strålade samman vid horisonten under en oändlig himmel rymde ingen riktig mening för henne. Hur älskar man så mycket tomhet? (189)”