“Det som binder henne och det som också binder honom är ögonblickets skönhet. Ingenting är ju så vackert som de första ensamma minuterna med någon som skulle kunna älska en och någon man själv skulle kunna älska. Det finns ingenting så tyst som de minuterna, ingenting så mättat med ljuv förväntan. För de få minuterna är det som man älskar, inte för de många som följer. Aldrig mer, vet de, skall något så vackert hända dem. Gladare skall de kanske bli, hetare också och oändligt nöjda med sina egna kroppar och varandras. Men aldrig mer skall det bli så vackert.”

“Kärlek kan man inte samla i lador. Finns det en del av Jesus i vartenda massfabricerat krucifix?Alla offer som vi inte själva mördar eller spärrar in är inbillade offer.Och F. sa: Jag bär mitt hjärta som en krona. Så försvann de, de spetälskevita metoperna och trygliferna och alla de andra snirkliga namnen som står för renhet; bleka tempel och förfallna altaren försvann under den scharlakansröda glasyren.Det ursprungligaste i en människas natur är ofta det som är det mest desperata. Således påtvingas världen nya system av människor som helt enkelt inte står ut med att leva med det som är. Det enda som betyder något för en skapare är att hans system är unikt.Mitt hat till smärtan är nåt så extra kolossalt fantastisk, mycket viktigare än ditt hat till smärtan, men min kropp är så mycket mera central, jag är smärtans Moskva, du är bara en väderstation på landet.Var med mig, religiösa amuletter av alla slag, ni smo hänger i silverkedjor, ni som sitter fastmålade på underkläder med en säkerhetsnål, ni som gömmer er i svart brösthår, ni som löper som spårvagnshjul i springan mellan gamla lyckliga kvinnors bröst, ni som av misstag pressas in i skinnet när någon älskar, ni som fingras som mynt och på vilka man letar efter silverstäplar, ni som har kommit bort bland kläderna för kelande femtonåringar, ni som stoppas i mun medan man tänker, ni mycket dyrbara som bara spinkiga små flickebarn för lov att bära, ni som hänger i skärpkammare tillsammans med uppknutna slipsar, ni som blir kyssta för att bringa tur, ni som rycks från halsen i vredesmod, ni som är pressade, ni som är graverade, ni som blir lagda på spårvägsspår för att få en ny och lustig form, ni som sitter fast i innerklädseln i taxitak...Vi ljuger alla dröm efter dröm i varandras armar. Morgon efter morgon finner vintern mig ensam bland slitna löv med fruset snor och frusna tårar i ögonbrynnen.”

“Så han kommer aldrig att få veta hur mycket jag älskar honom - inte för att han är vacker, Nelly, utan för att han är mera jag än jag själv är. Vad våra själar än är gjorda av så är de av samma slag, och Lintons själ liknar dem lika lite som en månstråle liknar blixten och frosten liknar elden.”

“Att veta mer än som är nödvändigt, det är dårskap... tvivlar vi mer än som är nödvändigt så rycks maskerna av - och våra ansikten lyser spöklika och slappa i festskenet... vi får leta bland maskerna för att se vilka vi var - och gitter inte leta.”

“Det var som om vi redan var döda, två spöken som drogs längs fasaderna men inte lyckades skrämma någon. Kanske att vi därför kunde komma att behöva varandra.Att leva livet är som ett stort hus med massor av våningar, fulla med rum och att vi bara sitter här i ett enda.Det bor något som glöder i mig och det som glöder i mig är allt annat än smärta, allt annat än det som förstör.Ett spöke kan inte ta mig glädje. De verkliga människorna här och nu skrämmer mig mer.”

“Skillnaden i syn kan inte tillskrivas enbart geografiskt läge och industrialiseringsnivå. Hur kommer det sig att svenskar i gemen känner närmare släktskap med människor från Ungern och Tjeckien/Slovakien än med exempelvis bulgarer? Jag tror att svaret står att finna i vår historieskrivning. Vår begränsade värld. Den värld som det förmedlas kunskaper om på historielektioner i skolan. I den ingår hela det mellaneuropeiska spektrumet. Vi har läst om kejsardömen som Österrike-Ungern. Vi har läst om franska revolutionen. Vi känner till diskussioner kring antikens Rom och Aten. Inte särskilt många svenskar har någon uppfattning om vad som hänt i historien i Bulgarien och Rumänien. Med detta menar jag att vi är inprogrammerade på vissa geografiska områden. Andra har uteslutits. De har hamnat utanför det som jag, lite gammaldags kanhända, kan kalla vår egen kultursfär. Och det som ligger utanför i de flesta avseenden. Inte bara så att de som resmål lockar mindre, utan också en viss misstro mot produkter och ibland också mot människor som kommer därifrån. Vi saknar på något sätt en mall efter vilken vi skulle kunna identifiera oss med de människor vars omständigheter vi känner sämre till.”