“Jag tycker inte om trohet därför att den är vacker, men därför att den är nödvändig. Den som bedrar en människa dödar henne långsamt.”

“Och ren måste den som man älskar vara. Annars kan man inte älska henne. Men att älska en människa är också att göra henne ren.”

“Behöver man vara rädd för den man har älskat? För jag älskade henne. Jag älskade henne verkligen. Det är sant. Men jag är ju inte rädd. Jag bara saknar henne. Först gjorde jag det inte. Ty inte saknar man det som inte finns. Nu vet jag att hon finns. Hon finns ini mig. Därför att hon älskade mig, finns hon ini mig. Därför skall jag låta henne stanna.”

“Jag har svårare att finna sanningar om mig själv än om det som finns utanför mig. Egen mark skälver starkast under fötterna. Och jag vet inte vad den spyr ut sig en vacker dag. Ännu svårare är det för mig att få sanningen om mig själv och den yttre sanningen att harmoniera, eftersom måtten på dem är så olika. Som att samtidigt synas i bägge ändarna på en kikare!”

“Myten är som barndomen, för barndomen är en myt. Den är som Atlantis, den sjunkna staden. Vi vet inget om den och varje minne är en dom över den. Vi har varit där, men vi är evigt förlorade i de vuxnas visshet och vet inget om det ursprungliga. Vi känner inte det gåtfulla folket, trots att vi själva kommer från det och själva har varit detta folk.”

“Det har alltid förvånat mig att de dramatiska höjdpunkterna i ens liv så ofta blir förstörda av vardagliga, närmast nedvärderande anmärkningar. Även om dessa inte ledas av illvilja kan man inte komma ifrån att de präglas av stor tanklöshet. Min åsikt är att man alltid bör göra det mesta av en hemsk situation. Dels med tanke på den lokalfärg jag tidigare talat om, dels därför att skräcken på något sätt blir förminskad om man förstorar det skräckinjagande. Dessutom är det roligt att göra intryck. Dessa tankar kan naturligtvis inte fattas av en Joxare. Men förståndets gåvor är ojämnt fördelade och vem är jag att jag skulle betvivla till och med en Joxares dunkla bestämmelse.”