“Med näsduken pressad mot ett öga i taget gråter han av tomhet, gråter och gråter, ty tomheten har fler tårar än någonting annat.”

“Av - att vara till; att känna min syn försvagad av ett öga, min hörsel förslöad av ett öra, och min tanke, min luftiga ljusa tanke bunden i fettslyngors labyrinter. Du har ju sett en hjärna... vilka krokvägar, vilka krypvägar...”

“Det var som om vi redan var döda, två spöken som drogs längs fasaderna men inte lyckades skrämma någon. Kanske att vi därför kunde komma att behöva varandra.Att leva livet är som ett stort hus med massor av våningar, fulla med rum och att vi bara sitter här i ett enda.Det bor något som glöder i mig och det som glöder i mig är allt annat än smärta, allt annat än det som förstör.Ett spöke kan inte ta mig glädje. De verkliga människorna här och nu skrämmer mig mer.”

“Ah, min dotter”, sa han. “Arton år och du har redan blivit anklagad för mord,hjälpt brottslingar och dödat fler än de flesta beskyddare kommer att göraunder hela sitt liv.”

“Är de arga, dedär drontarna? frågade jag försiktigt medan vi gick nedåt flodstranden.Jo, svarade Fredrikson. Men trampar på en bara av misstag. Gråter en vecka efteråt. Bekostar begravningen också.”

“I flera hundra år hade hans förfäder sått säd. Det var en handling av andakt en tyst och mild, vindlös kväll, helst i ett litet beskedligt duggregn, helst så snart som möjligt efter det grågässen sträckt. Potatisen, det var en ny rotfrukt, det var inget mystiskt med den, inget religiöst, kvinnfolk och barn kunde vara med och sätta dessa jordpäron som kom från främmande land liksom kaffet, det var stor och präktig mat, men släkt med rovan. Säden, det var brödet. Säd eller icke säd, det var liv eller död. Isak gick barhuvad och sådde i Jesu namn. Han var som en vedkubb med händer på, men inom sig var han som ett barn. Han tänkte sig för vid varje kast, han var vänlig och undergiven. Se, nu gror nog dessa korn och blir ax och mera säd, och likadant är det över hela jorden när säd sås. I Palestina, i Amerika, i Gudbrandsdalen - å, vad världen var vid, och den lilla, lilla jordlapp som Isak gick och sådde låg i mitten av allt. Solfjädrar av säd strålade ut från hans hand. Himlen var mulen och blid, det såg ut att dra ihop sig till ett litet, litet duggregn.”