“Alla barn längtar att känna sig trygga, skyddade och älskade av sina föräldrar. De behöver också få lov att växa upp och bli oberoende. Paradoxalt nog kan människor bli oberoende vuxna bara om deras behov av beroende blev fyllt när de var barn. Om deras behov av beroende inte fylldes finns det en värkande tomhet inom dem, och den känslan bär de med sig in i vuxenlivet.”

“En händelse utmärker sig. En gång när vi var ute tillsammans hade Marit på sig en ullig rosa tröja som fällde som en collie om våren. Jag måste ha hållit henne tätt intill mig när vi sa godnatt, för nästa morgon upptäckte jag att tröjan hade luddat av sig på min jacka som nästan var alldeles skär. Under den halvtimme som det tog mig att få bort luddet vällde det upp en överväldigande känsla av ömhet inom mig, den sortens ömhet som uppslukar en helt och hållet och gör kroppen svag. Om jag fick veta att jag bara kunde spara en enda minnesbild ur livet och att alla de andra måste försvinna, skulle jag välja denna, inte så mycket av romantiskt nostalgiska skäl utan för att händelsen markerade ett betydelsefullt ögonblick i livet. Den pekade framåt mot vårt giftermål, mot de två barn vi skulle få tillsammans, det hem vi skapade och den glädje och sorg vi skulle dela.Jag tänker mig far sitta på sängkanten eller på en stol i ett litet rum med jackan i knäet. När han tar de som troligen var angoraludd mellan tummen och pekfingret och kastar det i en papperskorg eller samlar ihop det till en boll att slänga senare, förstår han att han är förälskad. Det händer inte medan han tittar på den unga kvinnan eller kysser henne, inte ens när han senare den kvällen ligger i sängen och tänker på henne. Det händer följande morgon, när han upptäcker att hennes tröja har blandat sig med hans jacka. Tillsammans blir plaggen drivkraften i en metafor som jag anar att far bara upplevde subliminalt. Dolt bakom den "nästan skära" jackan finns löftet om två passionerade kroppar, den ena inuti den andra. Som gammal minns han intensiteten i sina känslor och förstår att saker och ting tog en ny vändning i det ögonblicket. Jag tror att det fanns mycket som far ångrade, mer eller mindre med rätta, men inte den halvtimme som han tillbringade med en luddig jacka ensam i sitt rum i Oslo. (180-181)”

“Vilket korkat jävla idiotland det här var. Alla unga kvinnor drack vatten i sådana mängder att det sprutade ur öronen på dem, de trodde det var 'nyttigt' och 'fräscht', men det enda som hände var att antalet unga inkontinenta i landet sköt rätt upp i höjden. Barn åt fullkornspasta och fullkornsbröd och allsköns märkvärdiga grova rissorter som deras magar inte kunde tillgodogöra sig riktigt, men det spelade ingen roll för det var 'nyttigt', det var 'fräscht', det var 'hälsosamt'. Å, de förväxlade mat med själ, de trodde att de kunde äta sig till att bli bättre människor utan att fatta att mat är en sak, de föreställningar mat väcker något annat. Och sa man det, sa man något i den vägen var man antingen reaktionär eller bara norrman, det vill säga en människa som är tio år efter.”

“Var det möjligt att det bästa sättet att få grepp om sig själv bestod i att lära känna och förstå en annan människa?”

“Det har alltid förvånat mig att de dramatiska höjdpunkterna i ens liv så ofta blir förstörda av vardagliga, närmast nedvärderande anmärkningar. Även om dessa inte ledas av illvilja kan man inte komma ifrån att de präglas av stor tanklöshet. Min åsikt är att man alltid bör göra det mesta av en hemsk situation. Dels med tanke på den lokalfärg jag tidigare talat om, dels därför att skräcken på något sätt blir förminskad om man förstorar det skräckinjagande. Dessutom är det roligt att göra intryck. Dessa tankar kan naturligtvis inte fattas av en Joxare. Men förståndets gåvor är ojämnt fördelade och vem är jag att jag skulle betvivla till och med en Joxares dunkla bestämmelse.”

“Föräldrakärlek är den enda kärleken där det slutliga målet måste vara skillsmässa. En mor som sätter värde på sonens strävan efter oberoende och uppmuntrar honom att skiljas från henne när han behöver det ger honom mycket viktiga verktyg för att handskas med livet. När modern är villig att låta sonen etablera sin egen identitet genom att låta honom ta risker på egen hand och låta honom göra sina egna misstag, och ändå finns till hands om han skulle behöva henne, bidrar hon till att skapa en människa som har förtroende för sig själv och sin förmåga.Den förkvävande modern hindrar och begränsar i stället sonens utveckling genom att styra honom för mycket och få honom att känna sig oduglig och hjälplös.”