“Han tar mina händer och trycker dem mot sitt bröst, vägleder mina fingrar när de vandrar nerför hans bröstkorg innan hans läppar möter mina igen och igen och igen och drogar mig till ett delirium jag aldrig vill lämna.”

“Mitt ansikte är i hans händer och mina läppar är mot hans läppar och han kyssar mig och jag är syre och han behöver andas.”

“Jag tar hans ansikte mellan händerna, ställer mig på tå och kysser honom. Hans läppar är 2 kuddar, så mjuka, så sköna. "Jag älskar dig." Han ser mig i ögonen och ser på min mun och hans röst är en hes viskning. "Gör du?" "Absolut".”

“Han säger: "Låt mig få visa dig."Och sedan kysser vi varandra. Eller jag tror åtminstone att vi kysser varandra - jag har bara sett det göras ett par gånger, snabba pickanden med stängda munnar, på bröllop eller vid högtidliga tilldragelser. Men det här liknar ingenting jag någonsin har sett eller föreställt mig eller ens drömt. Det här är som musik eller dans, fast bättre än båda. Hans mun är aningen öppen så jag öppnar min också. Hans läppar är mjuka, samma mjuka tryck som den tyst envisa rösten i mitt huvud som upprepar ordet ja.Värmen bara växer inom mig, vågor av ljus välver sig och bryts och får mig att känna mig som om jag sväver. Han trär fingrarna genom mitt hår, kupar handen om nacke och bakhuvud, rör den fjäderlätt över axlarna, och utan att tänka eller vilja det hittar mina händer till hans bröst, rör sig över hudens hetta, skulderbladens ben som liknar vingspetsar, käkens krökning, nätt och jämnt täckt av skäggstubb - allt så underligt och obekant, och överdådigt ljuvligt nytt. Mitt hjärta trummar så hårt att det värker i bröstet, men det är den goda sortens smärta, som känslan man får den första riktiga höstdagen när luften är frisk och klar och löven krullar sig i kanterna och vinden doftar svagt av rök - som slutet och början av något på en och samma gång. Jag kan svära på att jag känner hans hjärta dunka ett svar under min hand, ett omedelbart eko av mitt eget hjärta, som om våra kroppar talade med varandra.”

“För mig och mina likar ringa inga klockor till samling. För oss finns ingen plats i livets vita och röda garden, inget rasande härskri, inget nummer i ett led, ingen ro, ingen varaktig stad. Inte för oss.Med slutna ögon låg han där och stirrade in i den själens sjuka punkt där diktens pärla hårdnar.”

“Trots att han ler oftare numera är jag fortfarande girig efter det. Ibland sträcker jag fram handen och rör vid hands läppar när han ler.”