“Jag tar hans ansikte mellan händerna, ställer mig på tå och kysser honom. Hans läppar är 2 kuddar, så mjuka, så sköna. "Jag älskar dig." Han ser mig i ögonen och ser på min mun och hans röst är en hes viskning. "Gör du?" "Absolut".”

“Mitt ansikte är i hans händer och mina läppar är mot hans läppar och han kyssar mig och jag är syre och han behöver andas.”

“Är du säker på att du blir lycklig av att vara som alla andra?" En tyst viskning; hans andedräkt mot mitt öra och min hals, hans mun som nuddar min hud. Och då tänker jag att jag kanske redan är död. Kanske bet hunden mig och jag blev slagen i huvudet och allt det här är bara en dröm - resten av världen har försvunnit. Bara han. Bara jag. Bara vi.”

“Jag slog näven i vattnet. Fan ta honom.Det här är en sak mellan mig och Belly.Den självbelåtne jäveln.Han skulle gifta sig med min tjej och jag kunde inte göra någonting åt det.Jag kunde bara stå och titta på, eftersom han var min bror, eftersom jag lovat.Ta hand om honom, Connie. Jag litar på dig.”

“Han säger: "Låt mig få visa dig."Och sedan kysser vi varandra. Eller jag tror åtminstone att vi kysser varandra - jag har bara sett det göras ett par gånger, snabba pickanden med stängda munnar, på bröllop eller vid högtidliga tilldragelser. Men det här liknar ingenting jag någonsin har sett eller föreställt mig eller ens drömt. Det här är som musik eller dans, fast bättre än båda. Hans mun är aningen öppen så jag öppnar min också. Hans läppar är mjuka, samma mjuka tryck som den tyst envisa rösten i mitt huvud som upprepar ordet ja.Värmen bara växer inom mig, vågor av ljus välver sig och bryts och får mig att känna mig som om jag sväver. Han trär fingrarna genom mitt hår, kupar handen om nacke och bakhuvud, rör den fjäderlätt över axlarna, och utan att tänka eller vilja det hittar mina händer till hans bröst, rör sig över hudens hetta, skulderbladens ben som liknar vingspetsar, käkens krökning, nätt och jämnt täckt av skäggstubb - allt så underligt och obekant, och överdådigt ljuvligt nytt. Mitt hjärta trummar så hårt att det värker i bröstet, men det är den goda sortens smärta, som känslan man får den första riktiga höstdagen när luften är frisk och klar och löven krullar sig i kanterna och vinden doftar svagt av rök - som slutet och början av något på en och samma gång. Jag kan svära på att jag känner hans hjärta dunka ett svar under min hand, ett omedelbart eko av mitt eget hjärta, som om våra kroppar talade med varandra.”

“Så han kommer aldrig att få veta hur mycket jag älskar honom - inte för att han är vacker, Nelly, utan för att han är mera jag än jag själv är. Vad våra själar än är gjorda av så är de av samma slag, och Lintons själ liknar dem lika lite som en månstråle liknar blixten och frosten liknar elden.”