“Och jag påpekade att huvudparten av vår tids olyckor har vållats av läsning och skrivning. De kemiska formlerna. Den genetiska koden. Partiprogrammen. Krigsförklaringarna. Myndigheterna. Atombomben.”

“De har ljugit om allt - om stängslet, om de ogiltigas existens och dessutom om en miljon andra saker. De har sagt att razziorna görs för vår egen säkerhets skull. De har sagt att kontrollanternas enda intresse är att bevara lugn och ordning. De har sagt att kärlek är en sjukdom. De har sagt att man dör av den till slut. För allra första gången inser jag att också det måste vara en lögn.”

“...en av de mänskliga rättigheterna måste vara den att för en tid fådra sig undan allt som händer och sitta så här vid sidan av skeendet,få vända världen ryggen ett ögonblick medan solen lyser och hjärtat fortsätter att dunka.”

“Je zou je Herinneringen moeten schrijven, zei de uitgever. Dat kan ik niet, zei ik. Ik heb geen herinneringen. Wie van mijn zes uitgevers het was, kan ik me niet herinneren. Vermoedelijk waren ze het alle zes, op uiteenlopende momenten. Uitgevers zijn gebruiksartikelen. Ze hebben allemaal hetzelfde soort wensen. Iedereen heeft herinneringen, zei de uitgever, hij of zij glimlachte naar me, denkend dat ik uit interessanterigheid beweerde dat ik geen herinneringen bezat. Ik verbeeld me niet dat ik me iets herinner, zei ik. Bijna een halve eeuw heb ik me met mijn verbeelding onderhouden. Die was bepaald veelomvattend. Het zou pijnlijk zijn die nu herinneringen te gaan noemen.”

“Är du säker på att du blir lycklig av att vara som alla andra?" En tyst viskning; hans andedräkt mot mitt öra och min hals, hans mun som nuddar min hud. Och då tänker jag att jag kanske redan är död. Kanske bet hunden mig och jag blev slagen i huvudet och allt det här är bara en dröm - resten av världen har försvunnit. Bara han. Bara jag. Bara vi.”

“I lack the disposition for realism. . . . as soon as I have managed to put together a suitable number of realistic people and placed them in reasonably realistic surroundings where they can live realistic lives, they start to fiddle about, they behave as if they had never before been in contact with real life, but had only lived in a fantasy world. They commit frightful crimes, they die and are resurrected, they ascend to heaven and allow themselves to be misled into all the foolishness the language happens to lead them to, till at last, with oaths and curses, they escape from the planned novel.”

“Books don't need to be published," Lars Högström said. "The main thing is that they should be written.”