“Ni vet ju att folk blir osynliga om man skrämmer dom för ofta...”

“Myten är som barndomen, för barndomen är en myt. Den är som Atlantis, den sjunkna staden. Vi vet inget om den och varje minne är en dom över den. Vi har varit där, men vi är evigt förlorade i de vuxnas visshet och vet inget om det ursprungliga. Vi känner inte det gåtfulla folket, trots att vi själva kommer från det och själva har varit detta folk.”

“Patchs blick gled långsamt över mig och blev kolsvart. "Det blir inte lätt för mig att skicka iväg dig med Scott i den där klänningen. Bara så du vet - om klänningen inte sitter ordentligt på plats när du kommer hem tänker jag leta upp Scott, och då blir det inte vackert.”

“Hur kan jag säga om din röst är vacker.Jag vet ju bara, att den genomtränger migoch kommer mig att darra som ett lövoch trasar sönder mig och spränger mig.”

“Du vet väl att man inte kan bli lycklig om man inte är olycklig ibland?”

“Det har alltid förvånat mig att de dramatiska höjdpunkterna i ens liv så ofta blir förstörda av vardagliga, närmast nedvärderande anmärkningar. Även om dessa inte ledas av illvilja kan man inte komma ifrån att de präglas av stor tanklöshet. Min åsikt är att man alltid bör göra det mesta av en hemsk situation. Dels med tanke på den lokalfärg jag tidigare talat om, dels därför att skräcken på något sätt blir förminskad om man förstorar det skräckinjagande. Dessutom är det roligt att göra intryck. Dessa tankar kan naturligtvis inte fattas av en Joxare. Men förståndets gåvor är ojämnt fördelade och vem är jag att jag skulle betvivla till och med en Joxares dunkla bestämmelse.”