“Klokken 9 om kvelden nådde vi skyss-skiftet Kvisberg, men da hadde vi allerede for lenge siden tatt avskjed med veien, som var avgått ved en stille død etter lengre tid å ha kjempet med det protesterende terreng.”

“Catriona var det første mennesket han hadde klart å snakke om faren med uten å føle skam, det første mennesket som hadde tilbudt hjelp, praktiske råd og kjærlig omsorg, noe han og Rosa sårt trengte etter at Poppy døde.”

“En gang forvandlet hun et gresskar til en kongelig karet, sa Dadda. (...) Det hjelper ingen å møte på ball og lukte som en pai. Og den affæren med glasskoen. Farlig etter min mening. Men det største hun noen gang gjorde, sa Dadda og ignorerte avbrytelsen, var å få et helt slott til å sove i hundre år til... Hun nølte. Kan ikke huske det. Dreide det seg om rosebusker, eller var det spinnerokker med i det der? Jeg tror det var en prinsesse som måtte fingre på... nei, det var en prins. Sånn var det. Fingre på en prins? sa Magrotte ille til mote. Nei... han måtte kysse henne.”

“Vi taler forbi hinanden, nogle gange med vilje, andre gange af vane, undertiden som en raffineret hævn, men oftest fordi misforståelserne er det eneste der findes. Vi forestiller os at vi kan indgå i relationer, og vi drømmer om at mennesker ikke er udskiftelige.”

“Det var som om vi redan var döda, två spöken som drogs längs fasaderna men inte lyckades skrämma någon. Kanske att vi därför kunde komma att behöva varandra.Att leva livet är som ett stort hus med massor av våningar, fulla med rum och att vi bara sitter här i ett enda.Det bor något som glöder i mig och det som glöder i mig är allt annat än smärta, allt annat än det som förstör.Ett spöke kan inte ta mig glädje. De verkliga människorna här och nu skrämmer mig mer.”

“Knepet med å være epleselger hadde fungert bare én gang i hele hekseriets historie, så vidt hun visste, men det var en tradisjon.”